Morgonen 10 mars 2008 – Vaknade med sport i skallen
Som du säkert känner till så vaknar du av olika anledningar varje dag. Ja, förutom alla som då går till sitt dagliga jobb och de som går i skolan. I vilket fall var den 10 mars 2008 en speciell dag för mig. Jag vaknade upp precis lagom när SM-tävlingarna i störtlopp för 16-17-åringar skulle gå av stapeln. Snabbt tog jag mig ur sängen och in i duschen. Här var det bråttom att bre mackorna och slänga sig framför burken i soffan. Ja, faktiskt kunde jag se detta på TV. Hur som helst hade störtlopp alltid varit något som jag gillat. Den dagen bestämde jag mig för att detta skulle bli min sport. Ut i köket till morsan och farsan. Du skulle ha sett deras miner när jag sa att jag skulle köpa alpin utrustning för störtlopp för mina sparpengar.
Ja, det förvånade uttryck som den gången syntes i deras annars så stabila nyllen, hade varit ett värdefullt foto idag. Hur som helst, trots mina föräldrars skräck och oro, så gick det hela min väg. Jag fick köpa det jag önskade mig. Ja, för tusan, jag var ju redan 17 år gammal. Lite pondus måste man ju ha. Nu ska jag inte vara för kartig. Trots att jag tidigare hade åkt slalom i ganska höga hastigheter, så pirrade det i magen något fruktansvärt. Detta var naturligtvis när jag stod på toppen av det som skulle kallas för backen. För mig såg det ut som ett fritt fall som garanterat skulle ta livet av mig. Så var det dock inte. Då skulle jag ju inte kunna sitta här och skriva idag. Ja, jag vet, det finns något som kallas för spökskrivare. Så är det inte heller. Detta då jag fortfarande är i fullt och perfekt skick, så vitt jag vet i alla fall.
Någon skrek: Det finns inte flaggor
Ja, det var dags och det var mitt första åk. Nu hade det gått nästan en månad sedan den dagen jag vaknade upp och såg mitt kära SM. Hur som helst kastade jag mig ut i backen och slutade genast att staka. Här gick det undan. Inte för att jag är rädd för fart, men detta var något i hästväg! Helt plötslig slog spärren in, jag började svänga som jag tidigare gjort. Det var då jag fick min första kommentar. Någon stod på sidan av backen och skrek ”Det finns inga flaggor i backen!”. Det var först när skräcken släppte och jag var helskinnad nedför backen jag förstod vem detta var. Det var farsan. Han hade tagit sig dit. Jag var glad och kände att det faktiskt var så att mina föräldrar stöttade mig i allt jag tog mig för.