Att anlägga en bana och en tävling i alpin sport

Under min tid som aktiv inom sporten störtlopp nådde jag, som tidigare nämnts i denna blogg, inga större placeringar inom den svenska eliten. Hur som helst var det många gånger som jag var med i medelstora tävlingar. I det fallet fick jag som aktiv alltid vara med att överse anläggningen och förberedelserna av banor inför tävlingarna. Precis som i friidrott och racingsport, som ett par exempel, finns det alltid mycket som ska göras och planeras. Det mest fantastiska är att det nästan är fler personer som är med och anlägger samt sätter upp banan, än det är som sedan åker tävlingen på dessa.

Prepareringen av störtloppsbanan startar i toppen

Som du säkert sett så är det staket runt alla störtloppsbanor samt att det alltid finns ett litet hus där åkaren startar från. Det är vad du ser på TV och i verkliga livet finns det mycket mera som ska upp till toppen av backen. Här kommer då den naturliga frågan, hur de får upp alla de saker som ska placeras ut på olika platser? Svaret är enkelt. Detta sker på två olika sätt som är antingen med hjälp av speciella skoterfordon, eller så flygs dessa upp med hjälp av containrar och helikoptrar. När det används containrar för att få upp allt som behövs, handlar det om de större tävlingarna. Detta var något som jag bara fick se en gång under min karriär.

Är det lättare att plocka ned alla saker efter ett störtlopp?

Du skulle direkt kunna tro att det blir mycket enklare att plocka ned allt efter en tävling är klar. Mycket av det är ju inte ömtåligt. Skulle detta då inte bara kunna puffas till och åka nedför banan och backen? Nä, så går det inte till. Dessa saker är dyra och skulle kunna skadas. Här kommer helt enkelt samma procedur att utföras igen. Vissa gånger var jag faktiskt med och hjälpte till även med detta, vilket var ytterligare en upplevelse i livet som jag inte vill vara utan. Numera står jag bara vid sidan av banan och tittar på loppen tillsammans med min familj, men detta är också ett nöje jag inte vill leva utan.

Den dag då jag lade skidorna på hyllan

Kanske tycker du att det är tidigt att pensionera sig inom den sport man gillar redan innan man fyller 30. Hur som helst var det inte så för mig. Jag fick göra det jag älskade mest av allt i livet under en tid. Det var nog för mig. Ja, du vet, man växer upp och får andra värderingar i livet. Numera ligger dessa på familj och barn. Idag finns det en vacker och mycket glad fru i hemmet samt två barn. En dotter på snart 2 år och en grabb på 4 år. Alla tre ler och ser mig gå till jobbet varje dag. Jag ler tillbaka och är lycklig som bara den. Vad beror det på? Jo, jag har fått ett arbete som reseförmedlare på ett företag som bara jobbar med skidresor. Passade mig som hand i handske.

Att få detta arbete var kanske bara en lyckoträff. Dock var jag säkerligen också en av de mest kvalificerade. Jag är utåtriktad, har ett säljande sätt och kan prata med alla. Min utbildning gick från grundskola och gymnasium till vidare utbildning inom turistnäring på det internationella planet. Samtidigt har jag ju själv ett brinnande intresse för alpina sporter. Ja, jag tror valet var lätt för min chef och han ser ut att vara glad och nöjd med det resultat jag levererar. Här finns det dock en bonus jag gillar skarpt.

Gratis semester en gång per år

Att jag skulle vara den som har lagt skidorna helt på hyllan är väl att ta i. Naturligtvis så kommer de fram varje semester. Tack vare mitt jobb så får jag också en gratis semester som bonus varje år. Gissa vart den går? Till alperna så klart. Min fru är också lika förtjust i skidåkning som jag är. Numera blir det dock de vanliga pisterna och trivsam fritidsåkning i form av slalom. Jag måste ju trots allt tänka på mina små barn, så att de kan ha en hel och fin farsa att krama hela livet. Förresten så har jag också kvar min gamla farsa och morsa, som jag kramar och påminner om hur trivsam min uppväxt var med dem.

Naturligtvis är detta något de uppskattar. Ibland är det faktiskt så att de följer med på vår semester och det har sina fördelar. Här finns det alltid någon som kan passa barnen när frugan och jag kastar oss ut tillsammans i pisten. Vi gillar det, mina föräldrar gillar det och barnen älskar sin farmor och farfar. Helt enkelt bra för alla och betalningen för barnpassning kommer i form av god mat och dryck samt trevliga samtal varje kväll. Precis som det ska vara framför den mysiga brasan i den hyrda stockstugan vid fjällets fot.

Mina stora idoler inom sporten störtlopp

Nu kanske du tycker att det kan vara lite för sent för en 26-åring att skriva om sin ungdom. Då ska jag gå vidare och vara den som talar om andra än mig själv. Denna gång handlar det om mina idoler inom sporten störtlopp och även inom andra alpina sporter. Ja, jag vet att jag talar som att jag skulle vara äldre än jag är. Det finns dock ingen som har missat Ingemar Stenmark som en svensk idol inom alpin skidsport. Den killen nådde långt. Han var faktiskt också en av de som provade på både störtlopp och Super-G. Så bra gick det dock inte och av vad jag har hört så var det många som satt med andan i halsgropen när han kastade sig in i dessa grenar.

Störtlopp – Mytomspunna idoler

Det finns ju ingen i världen som kan ha missat Franz Klammer eller Peter Muller om de har intresse för sporten störtlopp. Detta är två av de storheter som finns. Naturligtvis är detta även två av mina idoler inom denna sport. Hur som helst så gillar jag även andra alpina sporter. Bland annat så är jag förtjust i storslalom, vilket jag också var mycket bättre i än störtlopp. Här har jag idoler som bröderna Mahre, Gustav Thöni och naturligtvis vår egen Ingemar Stenmark.

Hur gick det vidare med min egen åkning

För att gå tillbaka till mig själv, så blev jag naturligtvis bättre på att åka störtlopp. Det ledde dock aldrig till några nivåer såsom SM, men trots allt ett distriktsmästerskap i hemmabacken. Inte så illa för en 19-åring som åkt i bara 2 år. I vilket fall blev det ingen vinst där, inte ens en pallplats, men jag vara lika glad för det. Jag fick ju göra det jag älskade och till och med vara med om en tävling. Detta var stort för mig och jag kan av denna upplevelse tänka mig hur detta känns för de som deltar i ett SM.

Morgonen 10 mars 2008 – Vaknade med sport i skallen

Som du säkert känner till så vaknar du av olika anledningar varje dag. Ja, förutom alla som då går till sitt dagliga jobb och de som går i skolan. I vilket fall var den 10 mars 2008 en speciell dag för mig. Jag vaknade upp precis lagom när SM-tävlingarna i störtlopp för 16-17-åringar skulle gå av stapeln. Snabbt tog jag mig ur sängen och in i duschen. Här var det bråttom att bre mackorna och slänga sig framför burken i soffan. Ja, faktiskt kunde jag se detta på TV. Hur som helst hade störtlopp alltid varit något som jag gillat. Den dagen bestämde jag mig för att detta skulle bli min sport. Ut i köket till morsan och farsan. Du skulle ha sett deras miner när jag sa att jag skulle köpa alpin utrustning för störtlopp för mina sparpengar.

Ja, det förvånade uttryck som den gången syntes i deras annars så stabila nyllen, hade varit ett värdefullt foto idag. Hur som helst, trots mina föräldrars skräck och oro, så gick det hela min väg. Jag fick köpa det jag önskade mig. Ja, för tusan, jag var ju redan 17 år gammal. Lite pondus måste man ju ha. Nu ska jag inte vara för kartig. Trots att jag tidigare hade åkt slalom i ganska höga hastigheter, så pirrade det i magen något fruktansvärt. Detta var naturligtvis när jag stod på toppen av det som skulle kallas för backen. För mig såg det ut som ett fritt fall som garanterat skulle ta livet av mig. Så var det dock inte. Då skulle jag ju inte kunna sitta här och skriva idag. Ja, jag vet, det finns något som kallas för spökskrivare. Så är det inte heller. Detta då jag fortfarande är i fullt och perfekt skick, så vitt jag vet i alla fall.

Någon skrek: Det finns inte flaggor

Ja, det var dags och det var mitt första åk. Nu hade det gått nästan en månad sedan den dagen jag vaknade upp och såg mitt kära SM. Hur som helst kastade jag mig ut i backen och slutade genast att staka. Här gick det undan. Inte för att jag är rädd för fart, men detta var något i hästväg! Helt plötslig slog spärren in, jag började svänga som jag tidigare gjort. Det var då jag fick min första kommentar. Någon stod på sidan av backen och skrek ”Det finns inga flaggor i backen!”. Det var först när skräcken släppte och jag var helskinnad nedför backen jag förstod vem detta var. Det var farsan. Han hade tagit sig dit. Jag var glad och kände att det faktiskt var så att mina föräldrar stöttade mig i allt jag tog mig för.